Blog Image

Lagom är sämst

Maazel/The Cleveland Orchestra TELARC

Music Posted on Sun, March 26, 2023 20:33:56

This time it is time for my personal reference recording. I was an early adopter of the Cd format, and this was one of my first ever CDs. So, I have had it for a very long time, and it was my only recording of The Rite of Spring for many years. Thus, I know the performance very well and is the version that I will measure all other against whether it be conscious or subconscious. Even if there are some small things that probably can be done better, I think Maazel really keeps it all together very well. It is a captivating interpretation full of rhythm and dynamics. The sound is typical for early TELARC, not as uber-transparent as some of the later ones, but extremely natural and realistic, especially the strings are something extra on the TELARCs from the 80s. The soundstage is wide, but not extremely so, but the depth is very good and there is areal 3D feeling to the sound. All instruments are well separated and it is easy to follow the individual instruments even in busy passages. The bass drum is very, very good. One I used for HiFi tests a lot in my youth. It is tempting to give maximum points in all categories, but the idea of this exercise is to see if there is something even better, so I will give 4s, setting the bar for 5 very high.

Artistic: 4

Sound: 4

Bass drum: 4



The Rite of Spring – the ultimate version

Music Posted on Tue, March 21, 2023 14:57:24

After getting both the 100th anniversary boxes of the Rite of Spring I have amassed 51 different versions:

  • 35 in the Decca box (I will not review the piano versions),
  • 10 in the SONY box,
  • three TELARCs,
  • a BIS and finally
  • two high-resolution files, one from Channel and one from High-Definition Tape Transfer (scanned from a Columbia tape).

Which version is best? I am no trained critic, cannot read notes nor play any instrument, so I will just comment on what I like or don’t like. Every recording will be commented on for artistic value, sound quality and last but not least ‘King of the bass drum’. Once and for all I will find out what label can produce the most powerful bass drum 😊 This blog is called ‘lagom är sämst’, which is the opposed to ‘lagom är bäst’ which is a Swedish expression meaning that just enough (or some restraint) is the best. So the blog means that to max out or not do at all is the best. That is fitting for the Rite of Spring, there is no measured version that can be good. It needs max of savagery, expression and bass drum!

After having heard all, I will pick my favorite in each category.

If you have the patience to read 50+ blog post under the coming months, you are welcome to follow.

Below is a list of links to the individual reviews, that I will update as I go.



Stravinksy/Columbia Symphony Orchestra 1960

Music Posted on Tue, March 21, 2023 14:56:57

This is a release by the label Columbia and part of the SONY 10 CD box. The CDs are printed too look like the original LP, even the paper slip is a copy of the LP cover. A nice touch.

I thought I would be a good idea to start out with a couple of reference recordings that can be used to compare with later. Who better to interpret the work than the creator himself? But Stravinsky composed the rite of spring when he was 30 and was almost 80 when he recorded this. A lot can happen in 50 years.

Sound is generally good, especially given the age of the recording. Soundstage is fairly big and instruments well separated, it is easy to follow different instruments even in busy passages. Timbre is generally good. The bass drum is actually very good, but for some reason it is not allowed to shine as much as I would have liked, either the conductor’s decision or the recording engineer’s.

Artistically it might be sacrilegious to give less than a 5, but this is not the best version I have heard. The first part is good but especially the procession of the sage and the beginning of the dance of the earth lacks some drive. The second part also starts out very well, but many of the more dramatic passages especially the last sacrificial dance is a little disappointing, I have heard other versions with more energy and savagery. It is interesting to hear that Stravinsky’s way of balancing instruments and articulate is somewhat different than what could be called the standard in some places. Runtime is 31:35, which is on the quicker side.

A good, but not great, version. Recommended as a reference since it is the man himself conducting after all.

Artistic: 3

Sound: 3

King of the bass drum: 3



Idag har jag tutat på cyklister

Träning Posted on Sun, April 27, 2014 18:31:33

Första dagen på Örestadstempot igår var jag deltagare. Jag körde i H40 Veteraner 30km. Mitt mål var att gå under 48 minuter för min bästa tid på min 29.9km runda här hemma är 28:11. Jag var rätt laddad för loppet och sov faktiskt inte så bra på natten. En lugn cykeltur ut till Lödde fick de värsta nerverna att lägga sig. Väl igång så var det mest bara roligt (som det brukar vara på Tempo). Fick snabbt upp en bra rytm tack vara medvind i början. Sedan följde sidvind till Häljarp, vilken var mindre obehaglig än väntat. Hade på mätaren klart över 40km/h vid vändpunkten. Tillbaka var det trögare med lite svag sida mot. Efter två mil kändes det att det är så långt jag brukar träna med gasen i botten. Men vad är det de säger: You know you are a real bicyclist if: The feeling och lactic acid brings a smile to your face. Bara bita ihop och spurta sista 10. Väl imål hadeag 47:40 och 38.0 på mätaren, hade 37.8 precis i sista svängen men en rejäl spurt sista km fick upp det över 38. Nu börjar det märkliga, den officiella tiden var 44:59.0. 2:40 i skillnad, jag har gått igenom min data fram och tillbaka och kan inte skylla Garminen för mer än max 40 sekunders fel. De andra två minuterna är obegripliga, den officiella tidtagningen måste vara fel.

Idag var jag funktionär. Jag hade räknat med att vara flaggvakt men fick istället köra en av kommisariebilarna. Kommisarien hette Tommy och såg vagt bekant ut. Senare visade det sig att efternamnet var Prim, alltså en av Sveriges största cyklister genom tiderna. Jobbet gick ut på att ligga efter fältet enligt kommisariens instruktioner. Varv efter varv åkte vi efter det ena loppet efter det andra, men fördelen var att man hade förstaparkett till allt som hände. Speciellt intressant var pojkar 15-16 där tre från FK Trampen kom loss tillsammans med en ensam stackare från en annan klubb (Wano). Näst sista varvet påminde delvis om bancykling, men plötsliga utbrytningar, extremt långsam åkning etc. Riktigt rävspel, som FK Trampen tog hem. Sedan blev det elitens tur. Allla hade i god tid före blivit varnade för att köra på fel sida på Barsebäcksvägen skulle leda till diskvalificering (krav från polisen), detta upprepades också i högtalare före start. De andra grupperna vi följt efter hade också respekterat detta. I elit var det ena annan sak. Jag gissar halva fältet blev diskat. Det handlade inte om några gränsfall heller, vissa höll på att åka av vägen på vänster sida. Märkligt att man kör så, speciellt om man vet att tävlingskommisarien sitter bakom en och ser allt OCH hans bil upprepade gånger tutar för att varna. Så nu har jag också fått tuta på cyklister, det var nog första gången. Allt som allt en intressant upplevelse även om att ligga i 30-50km/h i 30-40 varv på Barsebäcksvarvet faktsikt var rejält uttröttande.



Första 3milstempot

Träning Posted on Fri, April 25, 2014 19:54:51

Årets sässong tar en början med förskräckelse. Jag anmälde mig till FK Tampens allianstempo via min klubb och då blev jag kollektivansluten till klubbens egen tempotävling. 3 mil i stället för 1 och med betydligt tuffare motstånd. Det kommer folk från hela sverige samt Danmark. Jag har hamnat i en klass som heter Veteran H40, alltså inte sport som är den vanliga ‘gubbaklassen’. Räknar kallt med att bli sist. Redan i Tisdags började nerverna spöka, var övertygad om att ramen börjat spricka. Två sprickor vid sadelstolpsklammerna. Såklart begriper jag att 3mm tjock kolfiber inte bara spricker sådär men tog upp stolpen och kollade, naturligtvis var det lacken som spruckit. Det kan man ju också tycka är kass på en så dyr ram men deformationen är ju rätt stor precis där, så det är inte så konstigt. Sedan knarrade och knäppte det när jag tränade, ingen aning om varför, försökte justera växlarna så efter det funkade bara de fem-sex högsta. Som tur var var det bara dem jag behövde på loppet i Onsdags kväll. Det gick bra. Ikväll har jag haft av kassetten och smort bodyn och låsringsgängor, dragit klingbultar och tagit av och smort pedalernas gängor. Dessutom justerat växlarna ordentligt. Nu verkar faktiskt allt fungera och hittills utan oljud. Som en sista desperat åtgärd har jag nu också smort in hela cykeln med bilens Caranubavax. Tanken är at den extram blankheten skall få cykeln smita genom luften utan motsånd. Funkar det inte så har jag i alla fall blankast cykel.



Cykelstaden Lund

Träning Posted on Fri, November 15, 2013 17:42:35

Här är min favoritsträcka i Lund.So far so god.
Hoppsan vad hände här, plötsligt en 90-gradare rakt ut över bussfilen? Lägg märke till den ‘olagligt’ cyklande mannen. Så kör nog många, inte så konstigt. Här har jag sett en cyklist vara några centimeter från att köras på av en buss. Farligt ställe.
Åker man buss så ser det ut såhär. Rakt och fint. Här blir det snart spårvagnar för X antal millioner.
Nu är vi över bussfilen, vi tar väl en 90-gradare till, för säkerhets skull rakt ut över nästa väg.

Fast två vägar är bättre än en. Konstigt att man inte gjort cykelvägen
som en spiral i stället då kunde man ju korsa vägen ännu fler gånger.
Förbi pareringshuset är det flera meter utan hinder, hur kunde man missa dem? Men det fixar sig snabbt med nästa 90-gradare.
En gång och en bilutfart i snabb följd.
Nu behövs bara en 90-graderskurva över bussfilen till så är mästerverket klart, med trafikljus den här gången.

Här kommer bussfilen, c:a 100 meter ner ligger den punkt vi passerade för 4 90-graderskurvor, tre vägkorsningar och två utfarter sedan.
Över på andra sidan (korsning fyra) hägrar igen en hyfsad cykelbana.
Så bygger man cykelvägar i cykelstaden Lund. Jag hade lagt cykelvägen längst bussfilen istället 🙂



Agent Kent : License to race

Träning Posted on Sun, July 28, 2013 20:01:14

Stolleryck, 45-årskris, solsting, ja vem vet, men jag har precis efter 30 år av cykelträning emotagit min nylösta tävlingslicens från UCI. Har till och med gått UCIs halvabsurda antidopingkurs på nätet, en upplevelse bara det.

Det kommer inte hinna bli många tävlingar i år, en blev inställd och ett lopp jag tänkt åka var inte tempo utan linjelopp. Två tempo-tävlingar är i alla fall inplanerade för i höst, den första redan på Onsdag. Jag har ju flera dar på mig att komma i form!

Jag skall alltså inte förväxlas med en vanlig cykelmotionär längre utan är tävlingscyklisten Kent, med licens 2820684 som bevisar det smiley



Åsarundan 2013

Träning Posted on Sun, July 21, 2013 12:25:54

En vän till mig sade en gång:
“Det är nyttigt för tjocka människor att cykla i backar, man har gott om tid att tänka på allt man stoppat i sig.” Igår hade jag 2500 höjdmeter på mig att fundera på mina matvanor.

Hur hittar man då en runda i Skåne med höjdprofil av alpina proportioner, jo man åker upp på var och en av de fem största åsarna Romeleåsen, Linderödsåsen, Nävlingeåsen, Hallandsåsen och Söderåsen en gång. C:a 29 mil blir det och jag har gjort detta sex gånger nu under de senaste åtta åren. I stället för Vättern om man så vill. Rundan går i huvudsak på små slingriga vägar i fantasisk natur med undantag fär vägen Hässleholm-Örkelljunga-Hallandsåsen där det inte finns något alternativ till riksvägen.

Att det inte skulle bli något försök till fortkörning var klart redan från början. Alla rundor över tio mil i år har slutat med att jag kört mer eller mindre helt slut på mig, denna är dubbelt så lång. Dessutom gör backarna den än värre. Jag har kört slut på mig lite för många gånger på den här rundan förr och fått gå på vilja femton mil hem – en upplevelse man gärna slipper. Eftersom vädret var helt fantasiskt tog jag med kompaktkameran också.

Jag åkte iväg c:a 0615. Det var lite svalt men vindstolla, en fin morgon.
Inte bara jag som har ett uppblåst ego, här syns en luftballong över Örtofta. Jag körde på i ett väldigt lugnt tempo vidare förbi Gårdstånga, S Sandby och Dalby. Eftersom jag hade Litespeeden med kompaktvev och 12-29 bak, så fanns ingen anledning att få mjölksyra i den backen. Förra året körde jag den här turen med Peugeoten, då var det lite mer kamp uppför.

Gård, strax uanför Genarp.

Vad vore en tur i Skåne utan gäss? Efter Genarp kommer man förbi Häckebergasjön. Mycket vackert.

Slottet vid Häckeberga.

Vidare upp på Romeleåsen är det först långflackt sedan vid Dörröd en rejält brant backe och sista biten upp på riksvägen mot Skurup lite flackare igen. Toppen passeras i orten med den poetiska namnet Kläggeröd. Därefter är det en lång härlig nedför till Everlöv. (tappar aldrig träden löven på vintern där?)
Nedför mot Everlöv.

Området mellan Everlöv och Sjöbo är en av Skånes glömda pärlor. Otroligt idylliskt och inga turister som på österlen.
Efter Sjöbo börjar stigningarna upp på Linderödsåsen, det är ett antal relativt flacka backar. I Vollsjö förvånas jag över att man har ett museum tillägnat Marco Pantani – piratenmuseet, konstigt såå bergigt är det ju inte. Vägarna slingrar sig vidare till Önneköp, där det var dags att handla lite juice för att fylla flaskorna med.

Handelsboden i Önneköp, tack vare den slipper jag Camelbak!

Efter Önneköp passerar man Kannibalmuseet, eftersom jag är vegetarian har jag undvikit besöka denna illustra attraktion. Vägarna på Linderödsåsen är i det närmaste idealiska för cykling, smala, asfalterade, ingen trafik, massor av kurvor och korta backar. Så småningom kommer sammhället med det vackra namnet Huaröd och därifrån är det en rejäl nedför till Ö Sönnarslöv. Än så länge gick allt enligt plan, ingen speciell trötthet trots elva mil körda. Det jag däremot märkte var att min lust att äta mars och bars var lika med noll. Bananerna hade jag däremot ätit. Faktum är att enegrimässigt hade jag hittills ätit betydligt mindre än något år innan.
Vägen mellan Ö Sönnarslöv och Tollarp. Man kör också förbi några Stenåldershögar. En humoristiskt tonåring har målat ett lämpligt streck på skylten så det står Stenåldersbögar. Omoget men onekligen lite kul. Det har varit så i åtta år nu, utan att någon varit och återställt skylten.

Tollarp:

Efter Tollarp bar det upp på nästa ås, Nävlingeåsen. Än så länge gick det bra cukelmässigt, lugnt tempo som betade av mil efter mil. Det väntade motvind från Ö Sönnarslöv till Hallandsåsen, men ännu var det svag och den myckan skogen dämpade den.
Träne? Nä tack jag har nog av den här cykelrundan!

Nävlingeåsen är nästan änna finare att cykla på än Linderödsåsen, alla som kört Göingerundan vet vad jag menar.

Efter nerfarten mot Vinslöv finns en mindre väg via Ignalina jag menar Ignaberga till Hässleholm, sedan är det slut på det roliga. Efter femton mil på nästan bara idealiska cykelvägar väntar fem mil på hårt trafikerad riksväg. Som lök på laxen i hård motvind. I Hässleholm brukar jag ha min första genomklappning och fundera på att ringa taxi hem etc. I år var jag oförskämt pigg dock. Fyllde flaskorna och åt en glass på StatOil.

Eftersom jag inte var så fysiskt kapsesjad som jag kan vara ibland blev inte första delen av färden längs riksvägen så farlig. Jag var i Örkelljunga rätt kvickt. Där kör jag gamla vägen genom samhället vilket är skön avkoppling från alla galma bilister som kör 100+ på 80-sträckor, kör om samtidigt som de möter mig eller stryker så nära förbi att nästan cykelhandsken åker med i backspegeln. Man lär sig verkligen hata bilister av att köra denna väg. Ett år åkte jag en Söndag, då var det massor av lastbilar ute också, ännu värre.

Jag hade dock börjat oro mig för vätskan. Det hade blivit riktigt varmt och frågan var om två liter skulle räcka. Det verkar som alla mackar flyttat ut till nya vägen för jag såg inte en enda i Örkellljunga, däremot fanns ett nyöppnat glasscafé. Typiskt nog var deras kortterminal kaputt och de kunde inte växla en 500ing. Fick nöja mig med en liiiten glass.

Efter Ökelljunga är det ut på terrorvägen igen. Humöret började snabbt sjunka och ransonerandet med flaskorna började ge dåliga effekter. Äntligen var det dags att svänga av mot Rössjöholm. De första gångerna jag körde, åkte jag över vid Lärkeröd i stället, men den lilla backen var ett antiklimax efter fem mils plåga. Jag visste inte heller att Rössjöholmsvägen blivit asfalterad då. Vid foten av backen tog jag en gel. Blev riktig Asterix-effekt och backen gick bra. Den är i tre tuffa segment. Vid toppen finns en radarstation.

Vägen ner till Rössjön är krokig och brant och det finns lite påtthål. Spelet mellan skugga och ljus gör det svårt att se. Fick prova mina skeletonbromsar ordentligt på ett par ställen – de är bra! smiley

Rössjön – blev nästan sugen på ett bad.

Nu blev det dags för lite kris till sist i alla fall. Ont i magen, akut vätskebrist samt energibrist och då jag inte hade många droppar att skölja ner en vidrig bar med, så bestämnde jag mig för att köra på vilja till Munka där Sibyllan hägrar.

Jag hade lite svårt att njuta av den underbara Kollebäckstorpsvägen på grund av detta. I Munka blev det vege-burgare med en cola, och sedan en cola till. I liter pepsi utan minsta tendens till kissnödighet. Hade svårt att pressa ner pommesen. Verkar var så att för vart år som går får jag svårare att äta medan jag cyklar, inte bra om man skall köra långturer. Men kan jag bara får kroppen att använda fettreserverna i stället så…

Efter detta stopp var väl kroppen i hyfsad form igen förutom magproblemen. Dessa gav mig en svårartad arg-mountanbikeåkare-från-Ötergötland-kris. Jag undrade varför i h-e jag håller på att cyklar nästan 30 mil på egen hand för, det är ju inte alls kul etc. Inte ens medvinden gjorde mig glad. Jag kommer ju ALDRIG hem…

Vägen mellan Höja och Kvidinge körde jag mycket som ung, också en makalöst fin cyelväg. Man passarar under Tranarpsbron efter lite mer än halva sträcka, där var det många som var arga i vintras.
Nästa gel tog jag innan Söderåsbacken. Den räckte i princip ända upp till Stenestad. Därefter är det nedför. Strax före Kågeröd kommer man till två fina näckrossjöar.Där finns också en offentli bajamaja, vilken slutligen kunde ge en åtminstone tillfällig lösning på magproblemen. Nu blev humöret bättre och eftersom jag kände att jag faktiskt rent fysiskt inte var helt slut så kunde jag åka på i under omständigheterna riktigt hyfsat tempo hem.

Jämfört med förra året tog dem fem minuter längre tid. Inte mycket att orda om på elva timmar. Inget ont i axlar, bak eller rygg så nya styrtappen och sadeln på cykeln får godkänt.



Next »