Lagom är sämst

Första dagen på Örestadstempot igår var jag deltagare. Jag körde i H40 Veteraner 30km. Mitt mål var att gå under 48 minuter för min bästa tid på min 29.9km runda här hemma är 28:11. Jag var rätt laddad för loppet och sov faktiskt inte så bra på natten. En lugn cykeltur ut till Lödde fick de värsta nerverna att lägga sig. Väl igång så var det mest bara roligt (som det brukar vara på Tempo). Fick snabbt upp en bra rytm tack vara medvind i början. Sedan följde sidvind till Häljarp, vilken var mindre obehaglig än väntat. Hade på mätaren klart över 40km/h vid vändpunkten. Tillbaka var det trögare med lite svag sida mot. Efter två mil kändes det att det är så långt jag brukar träna med gasen i botten. Men vad är det de säger: You know you are a real bicyclist if: The feeling och lactic acid brings a smile to your face. Bara bita ihop och spurta sista 10. Väl imål hadeag 47:40 och 38.0 på mätaren, hade 37.8 precis i sista svängen men en rejäl spurt sista km fick upp det över 38. Nu börjar det märkliga, den officiella tiden var 44:59.0. 2:40 i skillnad, jag har gått igenom min data fram och tillbaka och kan inte skylla Garminen för mer än max 40 sekunders fel. De andra två minuterna är obegripliga, den officiella tidtagningen måste vara fel.

Idag var jag funktionär. Jag hade räknat med att vara flaggvakt men fick istället köra en av kommisariebilarna. Kommisarien hette Tommy och såg vagt bekant ut. Senare visade det sig att efternamnet var Prim, alltså en av Sveriges största cyklister genom tiderna. Jobbet gick ut på att ligga efter fältet enligt kommisariens instruktioner. Varv efter varv åkte vi efter det ena loppet efter det andra, men fördelen var att man hade förstaparkett till allt som hände. Speciellt intressant var pojkar 15-16 där tre från FK Trampen kom loss tillsammans med en ensam stackare från en annan klubb (Wano). Näst sista varvet påminde delvis om bancykling, men plötsliga utbrytningar, extremt långsam åkning etc. Riktigt rävspel, som FK Trampen tog hem. Sedan blev det elitens tur. Allla hade i god tid före blivit varnade för att köra på fel sida på Barsebäcksvägen skulle leda till diskvalificering (krav från polisen), detta upprepades också i högtalare före start. De andra grupperna vi följt efter hade också respekterat detta. I elit var det ena annan sak. Jag gissar halva fältet blev diskat. Det handlade inte om några gränsfall heller, vissa höll på att åka av vägen på vänster sida. Märkligt att man kör så, speciellt om man vet att tävlingskommisarien sitter bakom en och ser allt OCH hans bil upprepade gånger tutar för att varna. Så nu har jag också fått tuta på cyklister, det var nog första gången. Allt som allt en intressant upplevelse även om att ligga i 30-50km/h i 30-40 varv på Barsebäcksvarvet faktsikt var rejält uttröttande.

Årets sässong tar en början med förskräckelse. Jag anmälde mig till FK Tampens allianstempo via min klubb och då blev jag kollektivansluten till klubbens egen tempotävling. 3 mil i stället för 1 och med betydligt tuffare motstånd. Det kommer folk från hela sverige samt Danmark. Jag har hamnat i en klass som heter Veteran H40, alltså inte sport som är den vanliga ‘gubbaklassen’. Räknar kallt med att bli sist. Redan i Tisdags började nerverna spöka, var övertygad om att ramen börjat spricka. Två sprickor vid sadelstolpsklammerna. Såklart begriper jag att 3mm tjock kolfiber inte bara spricker sådär men tog upp stolpen och kollade, naturligtvis var det lacken som spruckit. Det kan man ju också tycka är kass på en så dyr ram men deformationen är ju rätt stor precis där, så det är inte så konstigt. Sedan knarrade och knäppte det när jag tränade, ingen aning om varför, försökte justera växlarna så efter det funkade bara de fem-sex högsta. Som tur var var det bara dem jag behövde på loppet i Onsdags kväll. Det gick bra. Ikväll har jag haft av kassetten och smort bodyn och låsringsgängor, dragit klingbultar och tagit av och smort pedalernas gängor. Dessutom justerat växlarna ordentligt. Nu verkar faktiskt allt fungera och hittills utan oljud. Som en sista desperat åtgärd har jag nu också smort in hela cykeln med bilens Caranubavax. Tanken är at den extram blankheten skall få cykeln smita genom luften utan motsånd. Funkar det inte så har jag i alla fall blankast cykel.

Här är min favoritsträcka i Lund.So far so god.
Hoppsan vad hände här, plötsligt en 90-gradare rakt ut över bussfilen? Lägg märke till den ‘olagligt’ cyklande mannen. Så kör nog många, inte så konstigt. Här har jag sett en cyklist vara några centimeter från att köras på av en buss. Farligt ställe.
Åker man buss så ser det ut såhär. Rakt och fint. Här blir det snart spårvagnar för X antal millioner.
Nu är vi över bussfilen, vi tar väl en 90-gradare till, för säkerhets skull rakt ut över nästa väg.

Fast två vägar är bättre än en. Konstigt att man inte gjort cykelvägen
som en spiral i stället då kunde man ju korsa vägen ännu fler gånger.
Förbi pareringshuset är det flera meter utan hinder, hur kunde man missa dem? Men det fixar sig snabbt med nästa 90-gradare.
En gång och en bilutfart i snabb följd.
Nu behövs bara en 90-graderskurva över bussfilen till så är mästerverket klart, med trafikljus den här gången.

Här kommer bussfilen, c:a 100 meter ner ligger den punkt vi passerade för 4 90-graderskurvor, tre vägkorsningar och två utfarter sedan.
Över på andra sidan (korsning fyra) hägrar igen en hyfsad cykelbana.
Så bygger man cykelvägar i cykelstaden Lund. Jag hade lagt cykelvägen längst bussfilen istället 🙂

Stolleryck, 45-årskris, solsting, ja vem vet, men jag har precis efter 30 år av cykelträning emotagit min nylösta tävlingslicens från UCI. Har till och med gått UCIs halvabsurda antidopingkurs på nätet, en upplevelse bara det.

Det kommer inte hinna bli många tävlingar i år, en blev inställd och ett lopp jag tänkt åka var inte tempo utan linjelopp. Två tempo-tävlingar är i alla fall inplanerade för i höst, den första redan på Onsdag. Jag har ju flera dar på mig att komma i form!

Jag skall alltså inte förväxlas med en vanlig cykelmotionär längre utan är tävlingscyklisten Kent, med licens 2820684 som bevisar det

En vän till mig sade en gång:
“Det är nyttigt för tjocka människor att cykla i backar, man har gott om tid att tänka på allt man stoppat i sig.” Igår hade jag 2500 höjdmeter på mig att fundera på mina matvanor.

Hur hittar man då en runda i Skåne med höjdprofil av alpina proportioner, jo man åker upp på var och en av de fem största åsarna Romeleåsen, Linderödsåsen, Nävlingeåsen, Hallandsåsen och Söderåsen en gång. C:a 29 mil blir det och jag har gjort detta sex gånger nu under de senaste åtta åren. I stället för Vättern om man så vill. Rundan går i huvudsak på små slingriga vägar i fantasisk natur med undantag fär vägen Hässleholm-Örkelljunga-Hallandsåsen där det inte finns något alternativ till riksvägen.

Att det inte skulle bli något försök till fortkörning var klart redan från början. Alla rundor över tio mil i år har slutat med att jag kört mer eller mindre helt slut på mig, denna är dubbelt så lång. Dessutom gör backarna den än värre. Jag har kört slut på mig lite för många gånger på den här rundan förr och fått gå på vilja femton mil hem – en upplevelse man gärna slipper. Eftersom vädret var helt fantasiskt tog jag med kompaktkameran också.

Jag åkte iväg c:a 0615. Det var lite svalt men vindstolla, en fin morgon.
Inte bara jag som har ett uppblåst ego, här syns en luftballong över Örtofta. Jag körde på i ett väldigt lugnt tempo vidare förbi Gårdstånga, S Sandby och Dalby. Eftersom jag hade Litespeeden med kompaktvev och 12-29 bak, så fanns ingen anledning att få mjölksyra i den backen. Förra året körde jag den här turen med Peugeoten, då var det lite mer kamp uppför.

Gård, strax uanför Genarp.

Vad vore en tur i Skåne utan gäss? Efter Genarp kommer man förbi Häckebergasjön. Mycket vackert.

Slottet vid Häckeberga.

Vidare upp på Romeleåsen är det först långflackt sedan vid Dörröd en rejält brant backe och sista biten upp på riksvägen mot Skurup lite flackare igen. Toppen passeras i orten med den poetiska namnet Kläggeröd. Därefter är det en lång härlig nedför till Everlöv. (tappar aldrig träden löven på vintern där?)
Nedför mot Everlöv.

Området mellan Everlöv och Sjöbo är en av Skånes glömda pärlor. Otroligt idylliskt och inga turister som på österlen.
Efter Sjöbo börjar stigningarna upp på Linderödsåsen, det är ett antal relativt flacka backar. I Vollsjö förvånas jag över att man har ett museum tillägnat Marco Pantani – piratenmuseet, konstigt såå bergigt är det ju inte. Vägarna slingrar sig vidare till Önneköp, där det var dags att handla lite juice för att fylla flaskorna med.

Handelsboden i Önneköp, tack vare den slipper jag Camelbak!

Efter Önneköp passerar man Kannibalmuseet, eftersom jag är vegetarian har jag undvikit besöka denna illustra attraktion. Vägarna på Linderödsåsen är i det närmaste idealiska för cykling, smala, asfalterade, ingen trafik, massor av kurvor och korta backar. Så småningom kommer sammhället med det vackra namnet Huaröd och därifrån är det en rejäl nedför till Ö Sönnarslöv. Än så länge gick allt enligt plan, ingen speciell trötthet trots elva mil körda. Det jag däremot märkte var att min lust att äta mars och bars var lika med noll. Bananerna hade jag däremot ätit. Faktum är att enegrimässigt hade jag hittills ätit betydligt mindre än något år innan.
Vägen mellan Ö Sönnarslöv och Tollarp. Man kör också förbi några Stenåldershögar. En humoristiskt tonåring har målat ett lämpligt streck på skylten så det står Stenåldersbögar. Omoget men onekligen lite kul. Det har varit så i åtta år nu, utan att någon varit och återställt skylten.

Tollarp:

Efter Tollarp bar det upp på nästa ås, Nävlingeåsen. Än så länge gick det bra cukelmässigt, lugnt tempo som betade av mil efter mil. Det väntade motvind från Ö Sönnarslöv till Hallandsåsen, men ännu var det svag och den myckan skogen dämpade den.
Träne? Nä tack jag har nog av den här cykelrundan!

Nävlingeåsen är nästan änna finare att cykla på än Linderödsåsen, alla som kört Göingerundan vet vad jag menar.

Efter nerfarten mot Vinslöv finns en mindre väg via Ignalina jag menar Ignaberga till Hässleholm, sedan är det slut på det roliga. Efter femton mil på nästan bara idealiska cykelvägar väntar fem mil på hårt trafikerad riksväg. Som lök på laxen i hård motvind. I Hässleholm brukar jag ha min första genomklappning och fundera på att ringa taxi hem etc. I år var jag oförskämt pigg dock. Fyllde flaskorna och åt en glass på StatOil.

Eftersom jag inte var så fysiskt kapsesjad som jag kan vara ibland blev inte första delen av färden längs riksvägen så farlig. Jag var i Örkelljunga rätt kvickt. Där kör jag gamla vägen genom samhället vilket är skön avkoppling från alla galma bilister som kör 100+ på 80-sträckor, kör om samtidigt som de möter mig eller stryker så nära förbi att nästan cykelhandsken åker med i backspegeln. Man lär sig verkligen hata bilister av att köra denna väg. Ett år åkte jag en Söndag, då var det massor av lastbilar ute också, ännu värre.

Jag hade dock börjat oro mig för vätskan. Det hade blivit riktigt varmt och frågan var om två liter skulle räcka. Det verkar som alla mackar flyttat ut till nya vägen för jag såg inte en enda i Örkellljunga, däremot fanns ett nyöppnat glasscafé. Typiskt nog var deras kortterminal kaputt och de kunde inte växla en 500ing. Fick nöja mig med en liiiten glass.

Efter Ökelljunga är det ut på terrorvägen igen. Humöret började snabbt sjunka och ransonerandet med flaskorna började ge dåliga effekter. Äntligen var det dags att svänga av mot Rössjöholm. De första gångerna jag körde, åkte jag över vid Lärkeröd i stället, men den lilla backen var ett antiklimax efter fem mils plåga. Jag visste inte heller att Rössjöholmsvägen blivit asfalterad då. Vid foten av backen tog jag en gel. Blev riktig Asterix-effekt och backen gick bra. Den är i tre tuffa segment. Vid toppen finns en radarstation.

Vägen ner till Rössjön är krokig och brant och det finns lite påtthål. Spelet mellan skugga och ljus gör det svårt att se. Fick prova mina skeletonbromsar ordentligt på ett par ställen – de är bra!

Rössjön – blev nästan sugen på ett bad.

Nu blev det dags för lite kris till sist i alla fall. Ont i magen, akut vätskebrist samt energibrist och då jag inte hade många droppar att skölja ner en vidrig bar med, så bestämnde jag mig för att köra på vilja till Munka där Sibyllan hägrar.

Jag hade lite svårt att njuta av den underbara Kollebäckstorpsvägen på grund av detta. I Munka blev det vege-burgare med en cola, och sedan en cola till. I liter pepsi utan minsta tendens till kissnödighet. Hade svårt att pressa ner pommesen. Verkar var så att för vart år som går får jag svårare att äta medan jag cyklar, inte bra om man skall köra långturer. Men kan jag bara får kroppen att använda fettreserverna i stället så…

Efter detta stopp var väl kroppen i hyfsad form igen förutom magproblemen. Dessa gav mig en svårartad arg-mountanbikeåkare-från-Ötergötland-kris. Jag undrade varför i h-e jag håller på att cyklar nästan 30 mil på egen hand för, det är ju inte alls kul etc. Inte ens medvinden gjorde mig glad. Jag kommer ju ALDRIG hem…

Vägen mellan Höja och Kvidinge körde jag mycket som ung, också en makalöst fin cyelväg. Man passarar under Tranarpsbron efter lite mer än halva sträcka, där var det många som var arga i vintras.
Nästa gel tog jag innan Söderåsbacken. Den räckte i princip ända upp till Stenestad. Därefter är det nedför. Strax före Kågeröd kommer man till två fina näckrossjöar.Där finns också en offentli bajamaja, vilken slutligen kunde ge en åtminstone tillfällig lösning på magproblemen. Nu blev humöret bättre och eftersom jag kände att jag faktiskt rent fysiskt inte var helt slut så kunde jag åka på i under omständigheterna riktigt hyfsat tempo hem.

Jämfört med förra året tog dem fem minuter längre tid. Inte mycket att orda om på elva timmar. Inget ont i axlar, bak eller rygg så nya styrtappen och sadeln på cykeln får godkänt.

Idag var det bråttom efter jobbet. Efter den överraskande nyheten att Lisa Nordén skulle vara med var det rätt självskrivet vilket lopp på SM i cykel som var mest intressant. Kunde super-triatheten och tillika min idol utmana de bästa proffsen som Emma Johansson och Emilia Fahlin?

Efter att loggat ut barnen från fritids bar det av mot Åstorp. Att hinna till starten insåg jag inte skulle gå, men backen vid Vrams Gunnarstorp har jag själv kämpat i många gånger i min ungdom och jag visste ett par bra ställen att ställa bilen på. Barnen fick leka med surfplatta i bilen så länge.

Lisa Nordén gick ut redan som nummer fem, dåligt seedad då hon vanligen inte kör rena cykellopp. Hon blåste förbi bra fart. Mycket snygg hjälm också, exakt en likadan som min faktiskt 🙂

Jag träffade mer åskådare att språka med, kul. Man kunde också konstatera att bilförare verkligen är helidioter. Det ligger en motorcykel med varningsblinker före cyklisten en bil efter och det är noll sikt i backen, ändå drog den ena efter den andra om i vansinnesomkörningar ibland trängde de sig in mellan cyklisten och följebilen. Var bra nära jag sprang ut i vägen och sparkade in dörren på dem.

Emilia Fahlin, en av förhandsfavoriterna.
Malin Rydlund, blev två förra året.

Storfavoriten Emmma Johansson. Oj vad hon körde, det syntes direkt att hon skulle vinna, bra mycket snabbare än någon av de tidigare damerna. Absolut världsklass.

Frun dök upp och hämtade barnen precis innan de sista favoriterna kom så jag kunde åka till målområdet och se upplösningen. Direkt när jag kom dit så fick jag veta att Lisa var i ledning. Lite svårt att säga att jag var förvånad. När mellantiderna kom så förstod man att Emma skulle vinna.

Slutresultat Emma Johansson guld, Lisa Nordén silver och skåningen Malin Rydlund brons. Jag fick också se Lisa Nordén live, t.o.m. ge henne en komplimang för den fina körningen – stort.

Min idol. <3. Ser rätt nöjd ut ändå, eller hur?
Medaljörerna.

Förberedelserna till årets Malmömil var väl inte de bästa. En fruktansvärd massa cykling. Bra för konditionen, men inte idealisk löpträning. Sista veckan blev det i alla fall några pass som gick bättre efterhand och det sista kändes riktigt bra.

Väl vid start kände jag mig sjukt taggad. Nu j-r skulle jag under 55 minuter. Jag var ju bara c:a 50 sekunder ifrån förra året och i år är jag konditionsmässigt bra mycket bättre. Dessutom hade jag mina nya ubercoola Nike-solglasögon, som tagna ur Matrix-filmerna, de borde göra en minut bara de. Planen var enkel, häng på 50-minutersfarthållaren så länge det går, ta någon lugnare kilometer och spurta in i mål. Lite samma taktik som på cykelrundor alltså. Gå ut lugnt innebär bara en sak för mig – sämre sluttid.

Första kilometern gck enligt plan på 5.01, även om farthållaren ‘fuskade’ och låg 10-15 sekunder före mig. Enligt Strava hade jag en kilometersträcka där någonstans på 4.51 minuter, riktigt bra tempo. Kilometer två gick också bra. Trean aaaningen långsammare, precis som fyran. Min gissning var att jag låg på 5.25 tempo. Garminklockan hade dystra besked, plötsligt var jag nere på 6 minuterstempo. Hur gick det till? Så kass sprang jag ju inte. Skippade vätskekontrollen, ville inte tappa tid på att sätta i halsen, nästan kvävas och sedan host i flera hundra meter. Ökade på lite och kom upp i nästan 5.30-tempo igen. Men det ville sig inte. Dumma kropp. Jag gjorde flera fartökningar och låg på hårt på slutet, ansträngningsnivån motsvarade lätt 37-38km/h på tempohojen, men löpning är en annan sak och trots detta slutade jag på 56.23, långt över 55-målet.

Grymt besviken och ARG på min kropp. Lämnade Malmö snabbt efter loppet i vredesmod. Kroppen skall få ett straff för det här. Funderar på endagarsfasta, det skall ju vara nyttigt och det kommer den INTE gilla. Ha! Jo, det skall den minsann få så den lär sig vem som bestämmer.

I morgon kväll startar Vättern runt och jag skall inte vara med. Det
borde kanske kännas fel och sorgligt, men det gör det inte. Det känns
bra, riktigt bra. Missförstå mig rätt nu. Jag har många vänner som skall
åka och jag önskar dem lycka till och att de får en riktigt bra tur,
men jag har blivit ordenligt less på Vättern.

Jag tror det
avgörande momentet var när tidtagningen blev med chip och mellantid.
Plötsligt blev det tävling av alltihop. Borta var de dagarna när man
kunde pausa i depåerna och prata strunt några minuter. Nej den egna
cykeldatorn var plötsligt inget värd, den stannade ju när man pausade.
Nu var det totaltid som gällde. Stanna i mer än två depåer var inte att
tänka på och genast fick man definiera sig som vilken SUBX för någon
timme X man var.

Jo, jag gjorde några försök på SUB10 för några
år sedan, när jag inte alls var så bra tränad som nu. Då, liksom nu,
hade jag problem att hitta grupper att åka med. Gick det lagom i
backarna så upplevde jag dem som alldeles för sega på platten och gick
det bra där så fick jag gå på max för att hänga på uppför. Det blev mest
solokörning. Två enliterflaskor på cykeln och en treliters camelbak på
ryggen, vilket gav våldsam nack och huvudvärk. Kändes ju rätt fånigt när
man åkte förbi en depå var fjärde mil där det fanns hur mycket vatten
som helst. Nej, hetsen tog död på det som var kul med Vättern. I år
skulle jag kanske till och med kunnat satsa på SUB9 men lusten finns
inte där.

På senare år har Vättern blivit ett jippo av stora
mått, med rekordförsök, möjlighet att starta i specialklungor för olika
fart etc och alldeles hutlöst dyrt. Till och med räknat per mil torde
det vara det dyraste motionsloppet i Sverige på cykel.

Istället
sökte jag andra utmaningar. För de som fortfarande vill utmana sig men
utan det stress och hets (och livsfarliga trafiksituation) som finns på
Vättern, kan jag rekommendera Jotunheimen Rundt.
430km 4600 höjdmeter i den vackraste natur vår jord kan frambringa.
Kommer du runt är du kung. Det spelar liksom ingen roll om det tar 12
eller 26 timmar och att man måste lösa tävlingslicens för att vara med.
Stämningen är så väsenskild som den kan vara från Vättern. Lite sugen på
att åka Jotunheimen för en fjärde gång är jag. Fast jag har kört för lite i backar och så
skulle jag nog vilja tappa fem tio kilo själv för att spara knäna. Men 5
juli då kommer jag nog känna mig lite vemodig över att inte vara där
och vara med.