En vän till mig sade en gång:
“Det är nyttigt för tjocka människor att cykla i backar, man har gott om tid att tänka på allt man stoppat i sig.” Igår hade jag 2500 höjdmeter på mig att fundera på mina matvanor.
Hur hittar man då en runda i Skåne med höjdprofil av alpina proportioner, jo man åker upp på var och en av de fem största åsarna Romeleåsen, Linderödsåsen, Nävlingeåsen, Hallandsåsen och Söderåsen en gång. C:a 29 mil blir det och jag har gjort detta sex gånger nu under de senaste åtta åren. I stället för Vättern om man så vill. Rundan går i huvudsak på små slingriga vägar i fantasisk natur med undantag fär vägen Hässleholm-Örkelljunga-Hallandsåsen där det inte finns något alternativ till riksvägen.
Att det inte skulle bli något försök till fortkörning var klart redan från början. Alla rundor över tio mil i år har slutat med att jag kört mer eller mindre helt slut på mig, denna är dubbelt så lång. Dessutom gör backarna den än värre. Jag har kört slut på mig lite för många gånger på den här rundan förr och fått gå på vilja femton mil hem – en upplevelse man gärna slipper. Eftersom vädret var helt fantasiskt tog jag med kompaktkameran också.
Jag åkte iväg c:a 0615. Det var lite svalt men vindstolla, en fin morgon.
Inte bara jag som har ett uppblåst ego, här syns en luftballong över Örtofta. Jag körde på i ett väldigt lugnt tempo vidare förbi Gårdstånga, S Sandby och Dalby. Eftersom jag hade Litespeeden med kompaktvev och 12-29 bak, så fanns ingen anledning att få mjölksyra i den backen. Förra året körde jag den här turen med Peugeoten, då var det lite mer kamp uppför.
Gård, strax uanför Genarp.
Vad vore en tur i Skåne utan gäss? Efter Genarp kommer man förbi Häckebergasjön. Mycket vackert.
Slottet vid Häckeberga.
Vidare upp på Romeleåsen är det först långflackt sedan vid Dörröd en rejält brant backe och sista biten upp på riksvägen mot Skurup lite flackare igen. Toppen passeras i orten med den poetiska namnet Kläggeröd. Därefter är det en lång härlig nedför till Everlöv. (tappar aldrig träden löven på vintern där?)
Nedför mot Everlöv.
Området mellan Everlöv och Sjöbo är en av Skånes glömda pärlor. Otroligt idylliskt och inga turister som på österlen.
Efter Sjöbo börjar stigningarna upp på Linderödsåsen, det är ett antal relativt flacka backar. I Vollsjö förvånas jag över att man har ett museum tillägnat Marco Pantani – piratenmuseet, konstigt såå bergigt är det ju inte. Vägarna slingrar sig vidare till Önneköp, där det var dags att handla lite juice för att fylla flaskorna med.
Handelsboden i Önneköp, tack vare den slipper jag Camelbak!
Efter Önneköp passerar man Kannibalmuseet, eftersom jag är vegetarian har jag undvikit besöka denna illustra attraktion. Vägarna på Linderödsåsen är i det närmaste idealiska för cykling, smala, asfalterade, ingen trafik, massor av kurvor och korta backar. Så småningom kommer sammhället med det vackra namnet Huaröd och därifrån är det en rejäl nedför till Ö Sönnarslöv. Än så länge gick allt enligt plan, ingen speciell trötthet trots elva mil körda. Det jag däremot märkte var att min lust att äta mars och bars var lika med noll. Bananerna hade jag däremot ätit. Faktum är att enegrimässigt hade jag hittills ätit betydligt mindre än något år innan.
Vägen mellan Ö Sönnarslöv och Tollarp. Man kör också förbi några Stenåldershögar. En humoristiskt tonåring har målat ett lämpligt streck på skylten så det står Stenåldersbögar. Omoget men onekligen lite kul. Det har varit så i åtta år nu, utan att någon varit och återställt skylten.
Tollarp:
Efter Tollarp bar det upp på nästa ås, Nävlingeåsen. Än så länge gick det bra cukelmässigt, lugnt tempo som betade av mil efter mil. Det väntade motvind från Ö Sönnarslöv till Hallandsåsen, men ännu var det svag och den myckan skogen dämpade den.
Träne? Nä tack jag har nog av den här cykelrundan!
Nävlingeåsen är nästan änna finare att cykla på än Linderödsåsen, alla som kört Göingerundan vet vad jag menar.
Efter nerfarten mot Vinslöv finns en mindre väg via Ignalina jag menar Ignaberga till Hässleholm, sedan är det slut på det roliga. Efter femton mil på nästan bara idealiska cykelvägar väntar fem mil på hårt trafikerad riksväg. Som lök på laxen i hård motvind. I Hässleholm brukar jag ha min första genomklappning och fundera på att ringa taxi hem etc. I år var jag oförskämt pigg dock. Fyllde flaskorna och åt en glass på StatOil.
Eftersom jag inte var så fysiskt kapsesjad som jag kan vara ibland blev inte första delen av färden längs riksvägen så farlig. Jag var i Örkelljunga rätt kvickt. Där kör jag gamla vägen genom samhället vilket är skön avkoppling från alla galma bilister som kör 100+ på 80-sträckor, kör om samtidigt som de möter mig eller stryker så nära förbi att nästan cykelhandsken åker med i backspegeln. Man lär sig verkligen hata bilister av att köra denna väg. Ett år åkte jag en Söndag, då var det massor av lastbilar ute också, ännu värre.
Jag hade dock börjat oro mig för vätskan. Det hade blivit riktigt varmt och frågan var om två liter skulle räcka. Det verkar som alla mackar flyttat ut till nya vägen för jag såg inte en enda i Örkellljunga, däremot fanns ett nyöppnat glasscafé. Typiskt nog var deras kortterminal kaputt och de kunde inte växla en 500ing. Fick nöja mig med en liiiten glass.
Efter Ökelljunga är det ut på terrorvägen igen. Humöret började snabbt sjunka och ransonerandet med flaskorna började ge dåliga effekter. Äntligen var det dags att svänga av mot Rössjöholm. De första gångerna jag körde, åkte jag över vid Lärkeröd i stället, men den lilla backen var ett antiklimax efter fem mils plåga. Jag visste inte heller att Rössjöholmsvägen blivit asfalterad då. Vid foten av backen tog jag en gel. Blev riktig Asterix-effekt och backen gick bra. Den är i tre tuffa segment. Vid toppen finns en radarstation.
Vägen ner till Rössjön är krokig och brant och det finns lite påtthål. Spelet mellan skugga och ljus gör det svårt att se. Fick prova mina skeletonbromsar ordentligt på ett par ställen – de är bra! 
Rössjön – blev nästan sugen på ett bad.
Nu blev det dags för lite kris till sist i alla fall. Ont i magen, akut vätskebrist samt energibrist och då jag inte hade många droppar att skölja ner en vidrig bar med, så bestämnde jag mig för att köra på vilja till Munka där Sibyllan hägrar.
Jag hade lite svårt att njuta av den underbara Kollebäckstorpsvägen på grund av detta. I Munka blev det vege-burgare med en cola, och sedan en cola till. I liter pepsi utan minsta tendens till kissnödighet. Hade svårt att pressa ner pommesen. Verkar var så att för vart år som går får jag svårare att äta medan jag cyklar, inte bra om man skall köra långturer. Men kan jag bara får kroppen att använda fettreserverna i stället så…
Efter detta stopp var väl kroppen i hyfsad form igen förutom magproblemen. Dessa gav mig en svårartad arg-mountanbikeåkare-från-Ötergötland-kris. Jag undrade varför i h-e jag håller på att cyklar nästan 30 mil på egen hand för, det är ju inte alls kul etc. Inte ens medvinden gjorde mig glad. Jag kommer ju ALDRIG hem…
Vägen mellan Höja och Kvidinge körde jag mycket som ung, också en makalöst fin cyelväg. Man passarar under Tranarpsbron efter lite mer än halva sträcka, där var det många som var arga i vintras.
Nästa gel tog jag innan Söderåsbacken. Den räckte i princip ända upp till Stenestad. Därefter är det nedför. Strax före Kågeröd kommer man till två fina näckrossjöar.
Där finns också en offentli bajamaja, vilken slutligen kunde ge en åtminstone tillfällig lösning på magproblemen. Nu blev humöret bättre och eftersom jag kände att jag faktiskt rent fysiskt inte var helt slut så kunde jag åka på i under omständigheterna riktigt hyfsat tempo hem.
Jämfört med förra året tog dem fem minuter längre tid. Inte mycket att orda om på elva timmar. Inget ont i axlar, bak eller rygg så nya styrtappen och sadeln på cykeln får godkänt.
