Förberedelserna till årets Malmömil var väl inte de bästa. En fruktansvärd massa cykling. Bra för konditionen, men inte idealisk löpträning. Sista veckan blev det i alla fall några pass som gick bättre efterhand och det sista kändes riktigt bra.
Väl vid start kände jag mig sjukt taggad. Nu j-r skulle jag under 55 minuter. Jag var ju bara c:a 50 sekunder ifrån förra året och i år är jag konditionsmässigt bra mycket bättre. Dessutom hade jag mina nya ubercoola Nike-solglasögon, som tagna ur Matrix-filmerna, de borde göra en minut bara de. Planen var enkel, häng på 50-minutersfarthållaren så länge det går, ta någon lugnare kilometer och spurta in i mål. Lite samma taktik som på cykelrundor alltså. Gå ut lugnt innebär bara en sak för mig – sämre sluttid.
Första kilometern gck enligt plan på 5.01, även om farthållaren ‘fuskade’ och låg 10-15 sekunder före mig. Enligt Strava hade jag en kilometersträcka där någonstans på 4.51 minuter, riktigt bra tempo. Kilometer två gick också bra. Trean aaaningen långsammare, precis som fyran. Min gissning var att jag låg på 5.25 tempo. Garminklockan hade dystra besked, plötsligt var jag nere på 6 minuterstempo. Hur gick det till? Så kass sprang jag ju inte. Skippade vätskekontrollen, ville inte tappa tid på att sätta i halsen, nästan kvävas och sedan host i flera hundra meter. Ökade på lite och kom upp i nästan 5.30-tempo igen. Men det ville sig inte. Dumma kropp. Jag gjorde flera fartökningar och låg på hårt på slutet, ansträngningsnivån motsvarade lätt 37-38km/h på tempohojen, men löpning är en annan sak och trots detta slutade jag på 56.23, långt över 55-målet.
Grymt besviken och ARG på min kropp. Lämnade Malmö snabbt efter loppet i vredesmod. Kroppen skall få ett straff för det här. Funderar på endagarsfasta, det skall ju vara nyttigt och det kommer den INTE gilla. Ha! Jo, det skall den minsann få så den lär sig vem som bestämmer.
