I morgon kväll startar Vättern runt och jag skall inte vara med. Det
borde kanske kännas fel och sorgligt, men det gör det inte. Det känns
bra, riktigt bra. Missförstå mig rätt nu. Jag har många vänner som skall
åka och jag önskar dem lycka till och att de får en riktigt bra tur,
men jag har blivit ordenligt less på Vättern.

Jag tror det
avgörande momentet var när tidtagningen blev med chip och mellantid.
Plötsligt blev det tävling av alltihop. Borta var de dagarna när man
kunde pausa i depåerna och prata strunt några minuter. Nej den egna
cykeldatorn var plötsligt inget värd, den stannade ju när man pausade.
Nu var det totaltid som gällde. Stanna i mer än två depåer var inte att
tänka på och genast fick man definiera sig som vilken SUBX för någon
timme X man var.

Jo, jag gjorde några försök på SUB10 för några
år sedan, när jag inte alls var så bra tränad som nu. Då, liksom nu,
hade jag problem att hitta grupper att åka med. Gick det lagom i
backarna så upplevde jag dem som alldeles för sega på platten och gick
det bra där så fick jag gå på max för att hänga på uppför. Det blev mest
solokörning. Två enliterflaskor på cykeln och en treliters camelbak på
ryggen, vilket gav våldsam nack och huvudvärk. Kändes ju rätt fånigt när
man åkte förbi en depå var fjärde mil där det fanns hur mycket vatten
som helst. Nej, hetsen tog död på det som var kul med Vättern. I år
skulle jag kanske till och med kunnat satsa på SUB9 men lusten finns
inte där.

På senare år har Vättern blivit ett jippo av stora
mått, med rekordförsök, möjlighet att starta i specialklungor för olika
fart etc och alldeles hutlöst dyrt. Till och med räknat per mil torde
det vara det dyraste motionsloppet i Sverige på cykel.

Istället
sökte jag andra utmaningar. För de som fortfarande vill utmana sig men
utan det stress och hets (och livsfarliga trafiksituation) som finns på
Vättern, kan jag rekommendera Jotunheimen Rundt.
430km 4600 höjdmeter i den vackraste natur vår jord kan frambringa.
Kommer du runt är du kung. Det spelar liksom ingen roll om det tar 12
eller 26 timmar och att man måste lösa tävlingslicens för att vara med.
Stämningen är så väsenskild som den kan vara från Vättern. Lite sugen på
att åka Jotunheimen för en fjärde gång är jag. Fast jag har kört för lite i backar och så
skulle jag nog vilja tappa fem tio kilo själv för att spara knäna. Men 5
juli då kommer jag nog känna mig lite vemodig över att inte vara där
och vara med.